En konstant fråga man ställer sig när man sitter i styrelsen för AIK Fotboll är hur man ska hantera alla rykten och spekulationer som förekommer. Det blir fullkomligt ohanterligt om man börjar kommentera dessa, för det finns ingen ände på en sådan diskussion.

Dock har jag beslutat mig för att göra ett undantag. Därför vill jag förtydliga att det här inte är en officiell styrelsepromemoria utan min personliga reflektion över sakernas och mitt eget tillstånd i AIK Fotboll. Ledsen att det blev en så lång text. Hoppas det är värt besväret att läsa den.

Möjligen hoppas jag att detta ska öka förståelsen för vad styrelsearbetet innebär och hur det upplevs från ”insidan”.

Vi är medvetna om att vi som styrelse är långt ifrån ofelbara, men vi har gjort vårt bästa i ett svårt och komplext läge. Det är möjligt att det inte räcker – det får andra avgöra. Vi har hela tiden värnat vårt oberoende. Självklart inser vi att vi kunde och borde ha gjort vissa saker annorlunda – så är det i alla verksamheter, även i AIK. Men det är alltid lätt att vara efterklok.

Jag ber er också notera att det jag skriver endast baserar sig på mina egna erfarenheter från styrelsen i AIK Fotboll – dvs åren 2004-2010 och 2017 tills idag. Hur det varit i andra styrelser vet jag av naturliga skäl inte.

Innan jag går vidare kan det vara bra att rekapitulera vad styrelsens uppgift är. I huvudsak har styrelsen tre uppgifter:

• Tillse att bolaget/föreningen har bästa möjliga högsta chefspersoner
• Tillse att bolaget/föreningen har en bra kort- och långsiktig plan för verksamheten
• Följa upp att planer, policys och rutiner följs samt korrigera dessa vid behov

Just den första punkten är problematisk för en styrelse för en fotbollsklubb i allmänhet och för AIK i synnerhet. AIK är inte som andra ”bolag”. Medlemmar och supportrar har ofta en personlig relation till anställda och förtroendevalda. Det är inget konstigt med det. Svårt att undvika när man brinner för sin klubb och ses på matcher och träningar.

Problemet uppstår först när styrelsen ska ta sitt ansvar i personalfrågor (första punkten ovan). Styrelsen måste ju tyvärr ibland fatta beslut i personalärenden.

Till skillnad från i vanliga organisationer har som sagt många anställda en mängd formella och informella relationer med olika ”intressenter”/”ägare” (läs medlemmar och inflytelserika supportrar), vilket gör att det snabbt blir ”personligt” på många håll (inte bara för den anställde som lämnar och av naturliga skäl är besviken). Många känner sig manade att rycka ut i sin ”illa behandlade väns” försvar.

Styrelsen (och ordförande som har till uppgift att fronta) bör inte och kan inte “försvara sig” i personalfrågor (för vem vill jobba på ett ställe där cheferna hänger ut en efter det att man slutat?), vilket gör att bilden och debatten snabbt kantrar och blir skruvad och skev.

Till slut tröttnar styrelsen och lämnar eller blir bortröstad (”avgå alla eller åtminstone några!”) och en ny styrelse kommer in glad i hågen – tills ett nytt ”känsligt” personalärende landar på den styrelsens bord…

Det är denna onda cirkel vi måste bryta för det här är, som jag ser det, ett av de bärande elementen i den ”tystnadskultur” vi har. Alla vet att om man stöter sig med inflytelserika supportrar så riskerar man att få ett helvete och i värsta fall till och med tvingas sluta. Det är bättre att inte säga något så har man ingenting sagt. Det här leder till beslutsrädda styrelser – och anställda. Extremt dåligt för AIK.

Vad händer då om man som styrelse ändå fattar ett sådant här ”impopulärt” beslut? I mina fall i AIK har det alltid varit enhälliga beslut som fattats efter lång diskussion och vånda internt i styrelsen – för det är ju aldrig roligt eller lätt att ge en medarbetare ett negativt besked – och dessutom när man ganska väl vet vad som väntar.

Det som väntar är en storm av kritik på olika forum samt i dess kölvatten olika former av hot och trakasserier. Snabbt dyker det upp rykten, förtal, teorier, spekulationer som alla i stort sett har samma grundtema – styrelsen är dum i huvudet och fattar ingenting, styrelsen är i händerna på onda krafter (andra supportrar, Mammon, en demonisk ordförande osv).

Och styrelsen ger ju ingen detaljerad förklaring av ovan nämnda skäl, vilket bevisar samtliga påståenden…

Läste ett inlägg från ”Steken” på Gnagarforum i höstas som är ganska talande: ”Det lustiga är att min far gjort ganska många affärer med Bystedt och har hans största respekt, jag var positiv till Bystedt i första vändan, försiktigt negativ i andra och idag skulle jag spotta Bystedt i ansiktet.”

Många anonyma, men även del namngivna, personer påstår sig veta vad som försiggått i styrelserummet, i olika påstådda hemliga möten och vad enskilda personer i styrelsen tänkt och sagt i olika sammanhang. Och när detta upprepats tillräckligt många gånger och blivit sanningar så får man reda på att ”många medlemmar har förlorat förtroendet för dig”… Avgå!

Vad kan man då göra åt detta? Jag har ingen patentlösning, men källkritik och ifrågasätta varför någon skriver det den skriver är en bra början. Kanske kontakta de berörda och fråga? Kanske komma på informationsmötena? Kanske markera när någon skriver något elakt om någon? Ställa sig frågan ”verkar det här rimligt”? Man kan också testa den gamla tesen ”på sig själv känner man andra”. Den funkar ofta.

Så över till några mer konkreta sakfrågor.

Frågan om hot och trakasserier, om den destruktiva kulturen i AIK är högaktuell. Konstigt och mycket tråkigt att det här har blivit en sån polariserande fråga – de flesta av oss är ju egentligen överens. Möjligen har vi olika uppfattningar om hur man rent praktiskt ska komma till rätta med det här problemet. Men att det är ett allvarligt problem är glasklart. Fråga mig och min familj – jag har fått en ordentlig dos under mina år i AIK.

Det florerar rykten om att jag och vi inte skulle ha gjort något åt detta under året. Jag håller inte med om det. Men jag tror att de flesta av oss, om vi ser oss i spegeln, kan hålla med om att vi gjort för lite åt det här de senaste 10-15 åren. Jag kunde ställt upp bättre för andra som fått ta skit. Andra kunde ställt upp bättre för mig när jag fått ta skit.

Vi har tillsatt en oberoende utredning för att få en överblick av problemet samt få förslag på hur vi kan förbättra våra rutiner och vårt arbetssätt. Den har blivit en dryg månad försenad av olika skäl. Bland annat gick utredarens mail ut till alla förtroendevalda samt alla anställda i AIK FF, men inte till de anställda i AIK Fotboll AB pga av ett internt missförstånd. Beklagligt och inte nånting vi är nöjda med. Men hellre att det blir rätt och tar lite mer tid.

But don’t look back in anger. Vi måste alla hjälpas åt för att få bort det här. Styrelsen i AIK Fotboll kan göra en del, men inte allt. Kulturen i AIK skapas av oss alla, av alla medlemmar. Det är bra att vi börjat diskutera och arbeta med det här problemet.

***

Vad har vi i styrelsen då gjort det gångna året?

• Fattat olika beslut för att skapa ett mer sammanhållet AIK Fotboll och därmed en effektivare verksamhet
• Inlett arbetet med en långsiktig strategisk och ekonomisk plan för AIK Fotboll
• Tagit fram mer operativa och användbara ekonomiska rapportmetoder
• Inlett ett HR-arbete med bl a personlig uppföljning och personliga utvecklingsplaner
• Ökat satsningen på sporten inom ungdom, dam och herr
• Tagit initiativ för att förbättra kulturen och arbetsmiljön i AIK
• Inlett en total översyn av AIK Fotbolls policys, rutiner, arbetsinstruktioner, ansvarsområden mm
• Infört fler regelbundna tillfällen för medlemmarna att träffa styrelse och ledning
• Deltagit i arbetet med interna projekt, bl a träningsanläggningen och egna alternativet

Vad är vi inte nöjda med?

• En del frågor och projekt har tagit för lång tid
• Vi har inte nått ut med information på ett tillräckligt bra sätt, i flera fall har det vi sagt och skrivit missförståtts

Vad kan man då göra för att förbättra detta?

• Tror vi alla underskattade arbetsbelastningen det innebär att vara en styrelse för både FF och AB. När dessutom två ledamöter slutade så blev den här frågan akut. Och eftersom det saknas en motsvarande operativ roll i organisationen (det som klubbdirektören är tänkt att vara) hamnar många halvoperativa AIK Fotboll-gemensamma frågor på styrelsens bord. Detta sammantaget gjorde att en del projekt blev försenade och kvaliteten på vissa saker blev lidande.
• Lösningen är som jag ser det att öka styrelsens antal samt införa en eller två vice ordföranderoller. I dagsläget faller för mycket arbetsuppgifter på ordförande. Även en klubbdirektör kommer hjälpa till att lösa det här problemet.
• Vad gäller information så tror jag att styrelsen och ledningen bör införa någon form av ”bloggfunktion” på hemsidan där de relevanta frågor som kommer in hanteras och besvaras löpande.

***

Jag har också fått frågan vad jag står för och vad jag tror på. Jag står bland annat för följande:

• Att få det ideella och det kommersiella att samverka bättre för mer resurser till sporten
• Att utveckla intäktssidan för att generera maximala intäkter till sporten
• Att få in en klubbdirektör som kan arbeta med detta och fylla ”tomrummet” mellan styrelsen och respektive organisation
• Att koppla medlemskapet i AIK till ”AIK Stilen” så vi får en konkret uppförandekod att behandla trakasseriärenden emot som idag landar i ”ingemanslandet” mellan ”olagliga hot” (polisärenden) och ”hård men OK kritik”
• Att skapa en tydlig AIK-gemensam organisation för hantering av trakasseriärenden
• Att skapa tydligare roller och ansvar i hela AIK Fotboll
• Att driva SEF och SvFF-frågor i samverkan med de stora klubbarna i Sverige – att AIK tar ledningen i detta arbete
• Att styrelsen inte ska kommentera rykten och personalärenden
• Att ha en dialog med alla medlemmar som vill (det betyder inte att man därmed håller med alla medlemmar!)
• Att vi alla som medlemmar tydligt reagerar på ojusta uttalanden och beteenden var helst vi ser dem
• Att vi pratar med varandra istället för om varandra

***

Jag får också många frågor om varför Mikael Ahlerup lämnade. Man vill ha förklaringar. Jag har full förståelse för det, men kan tyvärr inte tillmötesgå dessa krav. Jag förstår också att om man vill så kan man vända det emot mig och styrelsen och hävda att det är för att vi inte har några svar, är oärliga och t o m onda. Det är tyvärr något man får leva med i den roll vi har.

Självklart skulle jag vilja ”berätta allt” och förklara och försvara mig när påhoppen haglar. Men jag tänker inte göra det i den här frågan. Jag har inget emot Mikael. Vi har arbetat ihop och gått skilda vägar och avtalat om hur det ska gå till. Jag tänker inte bryta mot det avtalet.

För vem skulle vilja jobba för AIK om man visste att ens chefer gick ut och dissade en så fort man slutat? Det är en omöjlig kultur, en kultur jag inte vill delta i.

Jag och Mikael hade olika uppfattning om mycket, men det gällde jobbet där vi hade olika roller och olika ansvar. Jag har inget emot honom som person och önskar honom all lycka i framtiden (just sportsligt i Dalkurd lagom lycka).

Bristande kommunikation är också något en del kritiserar oss för. Jag har full förståelse för att man som AIK:are vill ha så mycket information som det bara går. Men det är ändå något jag inte får ihop. Alla verkar ha så mycket åsikter och uppfattningar om oss och vårt arbete, men nästan ingen hör av sig till oss med frågor eller erbjudande om hjälp. Många mail och sms med utskällningar och invektiv, ja, men väldigt få konstruktiva mail.

Ett exempel är från senaste tiden då det samtidigt pågått en intensiv och kritisk debatt om oss och mig och vårt arbete på olika forum. Men när vi hade informationsmöte veckan före sportlovet kom 12 (tolv) personer. Vi var fler från styrelse och ledning där, för att presentera och svara på frågor, än medlemmar.

På våra fredagsluncher, där alla är välkomna att komma till kansliet och ställa frågor och diskutera AIK-frågor med styrelse och ledning i en lite mindre formell miljö, kommer i princip ingen alls. Visst man kan tycka att det är svårt att komma ifrån på lunchen, men ändå.

En annan fråga som en del riktat kritik mot är att det tagit tid att rekrytera en klubbdirektör. Skälet till att vi väntat med den här rekryteringen är att det varit turbulent i klubben en längre tid och vi har bedömt att det är svårt att göra en bra rekrytering före det kommande årsmötet då förhoppningsvis en del frågor reds ut.

Avslutningsvis några personliga reflektioner:

Jag får även frågan hur jag uppfattar allt det här, vad jag tycker om allt som skrivs om mig, om alla som tror sig veta och känna mig utan och innan trots att dom aldrig träffat mig än mindre pratat med mig.

Jag tar det oftast ganska lugnt. Jag har varit med förr och vet hyffsat väl vad jag är bra och mindre bra på. Jag har min värdegrund och vet att jag gjort mitt bästa med goda avsikter. Jag kan inte göra mer än så. Andra får bedöma om det räcker. Men min fru tycker jag är dum i huvudet som inte försvarar mig. Så här kan det låta hemma.

”Du måste ju tala om hur det är! Du kan ju inte låta allt det här förtalet stå oemotsagt. Det här är ju inte klokt!” säger hon när jag ältat AIK lite för länge i soffan framför TV:n.

”Jag kommenterar inte rykten och spekulationer. Det leder bara till en massa ohanterliga följdeffekter.” svarar jag stelt.

”Lägg av! Då vinner ju dom där näthatarna.”

”Ja, men jag står för vad jag gjort och för mina beslut. Jag vet så här i efterhand att olika saker kunde gjorts bättre och annorlunda, men jag har gjort mitt bästa. Jag tål en granskning och har inget att dölja.” säger jag i ett besvärjande tonfall.

”Du är för gammal. Det är inte så det funkar nuförtiden.”

Min fru skakar på huvudet och reser sig och går.

”Det skiter jag i. Man måste följa sin övertygelse.” muttrar jag när hon gått.

Mina äldre barn – som var med förra gången drevet gick, då bland annat Expressen trängde sig in i vårt hus och barnen grät och jag svor och försökte mota ut dem (Expressen fick några bra bilder som de tryckte i tidningen by the way) – bara suckar.

”Ska du inte bara släppa det där, pappa. Det är hopplöst fattar du väl. Du har ju till och med börjat röka igen.” säger dom.

”Man måste stå upp för det man tror på och stå för det man gjort. Jag kan inte bara lägga mig – det skulle bara vara fegt.” säger jag och försöker verka myndig.

”Det där tror du inte på själv.”

”Jo, det gör jag faktiskt.”

”Okej, men man får välja sina strider. Du kan aldrig vinna mot de här vilka det nu är. De är hur många som helst och de har all tid i världen.”

”Det handlar inte om att vinna. Det handlar om att få saker att funka.”

”Snark. Du tycker ju inte ens det är roligt längre.”

”Det är visst roligt.” säger jag utan att låta övertygande.

”Jaha, men det syns inte. Du verkar mest arg och frustrerad. När är det kul, då?”

”När man jobbar tillsammans och ser att det ger resultat. När man sitter på matchen och vi spöar skiten ur Malmö eller Djurgården och man känner att man fått vara med och bidra. Det är fantastiskt.”

”Okej, men när hände det senast? Är det verkligen värt det?”

”Det kommer hända snart.” säger jag och tänder en cigarett.

”Du är hopplös.” säger döttrarna och skakar på huvudet igen.

Jag kanske är hopplös, men AIK är inte hopplöst. Vi har en fantastisk ungdomsverksamhet, en fantastisk publik och fantastiska medarbetare. Vi har århundradets chans att slå världen med häpnad. Men då måste vi alla skärpa oss och börja prata med varandra och inte om varandra, jobba ihop och inte emot varandra.

Tack för att du orkat läsa så här långt. Vi ses på måndag. Det är vi medlemmar som bestämmer vilket AIK vi får.

Svartgula hälsningar,
Per Bystedt