Jag trodde faktiskt att det vädermässigt skulle vara tuffare att vara hemma i den svenska vintern under några dagar, men vädret var förhållandevis milt. Det enda som var sorgligt med hemkomsten var att på nära håll återigen uppleva alla bombdåd som sker i Sverige, rent skrämmande faktiskt. Den sportsliga delen på hemmaplan innebar tre träningspass på Skytteholms IP och en riktigt svag träningsmatch mot IF Brommapojkarna (0–3) på Grimsta IP. Jag var på plats på BP-matchen som inte bevakades av fler medierepresentanter än Fotbollskanalens Martin von Knorring som efter slutsignalen pratade med Mikkjal Thomassen och Andreas Redkin i det provisoriska Mixed zone-området. Matchen sändes live på Max och den alltid lika trevlige kommentatorn Niklas Jarelind valde att intervjua Jere Uronen, Kazper Karlsson och Mikkjal Thomassen i samband med TV-sändningen. Jag var efter två veckor i Benidorm rent ut sagt tvungen att slå ihjäl några timmar på stan och besökte Paraden på Östermalm i torsdags kväll och den nya favoriten Pontus Frithiof La Tour på Kungsholmen i fredags kväll, för att njuta lite extra av Stockholms-nätterna. Jag är inte helt säker på att James Bond-författaren Ian Fleming har rätt med titeln You only live twice och vågar därför inte chansa, utan till fullo njuta av livets goda i detta liv.

Tisdagen inleddes tidigt då packning stod på programmet för undertecknad. Jag hade medvetet undvikit att börja packa under måndagskvällen då jag vet att katterna på hemmaplan inte direkt jublar då jag tar fram resväskorna. Det märks tydligt på dem att de blir ledsna över att jag ska åka bort från dem, så denna gång tog jag fram väskorna endast ett par timmar innan avresa. Strax efter klockan 11 hämtades jag upp av sportchef Thomas Berntsen för färd till Karlberg och det var med en skamsen ångest som jag kramade om katterna och hälsade dem att jag snart är hemma igen. På den nyrenoverade träningsanläggningen under Essingeleden hade flitens lampa lyst länge. Materialförvaltare Håkan Sjöberg slet som en galärslav under måndagen för att få med allt till Spanien och han hade lagt fram nya fina resekläder till alla resenärer. Jag tackade Håkan för de fina sakerna, men valde trots allt att behålla kostymen för den kommande färden till Arlanda, Ahmad Faqa kallar mig ju trots allt för ”kostymmannen”. Sportkontorets Filip Wiklund och Olle Östman kom inte med vårt fullsatta flyg utan fick ta en morgonflight via Wonderful, wonderful Copenhagen som David Daniel Kaminsky sjöng för drygt 70 år sedan. Kaminsky var givetvis mer känd som Danny Kaye och var en stor legendar i Hollywood när det begav sig.

Klockan 11:54 lämnade den fullpackade AIK-bussen Karlberg för att ta sikte på Arlanda. Det är tredje gången under de senaste åren som AIK Fotboll besöker Marbella under försäsongen, då det skedde även 2024 och 2020. Precis som då vi reste till Benidorm så åkte Håkan Sjöberg och Jompa Palmell tidigare till Sveriges största flygplats för att förbereda med allt bagage fram till incheckningen. Vi anlände till Arlanda klockan 12:28 och satte därefter fart till incheckningen. Det blev väl ungefär 39 000 steg eller nåt liknande för att ta sig från bussavlämningen vid terminal 4 och bort till disk 10 i terminal 5 där duon mötte med utskrivna flygbiljetter och taggar till bagaget. AIK-truppen begav sig därefter igenom säkerhetskontrollen och vidare till en restaurang för lunch. Undertecknad tog via fast track med mig sportchefen till Amex-loungen för att spisa gratislunch där och Wallenbergare med potatispuré, rårörda lingon, ärtor och brynt smör stod på menyn. Jag hade i loungen lite kontakt med en god vän som tidigare var briljant hovmästare på en av Stockholms allra bästa restauranger på Nybrogatan på Östermalm, men som sedan några månader tillbaka bor i Marbella och det ska bli fint att möta upp honom på något magiskt etablissemang. Framåt 14-tiden var det dags för hela AIK-truppen att ta sig mot gate D16 och boardingen inleddes strax därefter.

Efter att ha hamnat på rad 23 och rad 27 på flygen till och från Benidorm så kändes det okej att vara tillbaka på plats 6F på vägen till Aeropuerto de Málaga-Costa del Sol. Väl på plats i kabinen meddelade piloten först att det var lite försenat då det tydligen var mycket bagage. Tack så mycket Håkan Sjöberg, nejdå love ya. Sedan meddelades det från flight deck att flygrutten tydligen var underkänd och de, eller rättare sagt vi, fick vänta på en ny sådan. Efter lite mer än en timmes försening tackade förste styrman alla för visat tålamod och Norwegian 5053 lyfte till slut klockan 15:44 med en förväntad flygtid på fyra timmar och en kvart med anledning av en kraftig motvind. Efter några minuter i luften släcktes skylten för säkerhetsbälten och Sotirios Papagiannopoulos var från sin plats på 5D först upp innan kön slingrade sig fram. När han var klar tändes skylten för säkerhetsbälten igen och alla i kön ombads gå tillbaka till sina platser. Det finns inte en chans att undertecknad hade lämnat kön utan mission complete och en AIK-spelare såg ut att grina illa då han gick tillbaka till sin plats, bättre lycka nästa gång amigo.

För andra flygningen i rad fungerade tyvärr inte Norwegians wifi, vilket alltid är ett minus då det begränsar möjligheterna till arbete och i detta fall även kontakt med media på plats i Marbella. Många representanter från svensk media är på plats i Marbella och de som redan innan avresan bokat intervjuer via mig är webbsajterna Sportbladet, Fotbollskanalen, Expressen och Fotboll Sthlm samt poddarna Testa stör, Vi är överallt och Studio Allsvenskan. Bildbyrån och fotografen Jojje Lidén är också på plats under detta träningsläger. Filip Wiklund på AIK+ och Olle Östman kommer givetvis att pumpa ut nyheter i AIK Fotbolls egna kanaler, så skaffa gärna ett premium-konto i appen. Undertecknad ska göra ett fortsatt helhjärtat försök att trycka ut krönikor under de båda träningslägrens samtliga 29 dagar. Wish me luck och ingen skrivkramp…

Det är alltid lika intressant att studera truppen på dessa flygningar, vissa befinner sig i sin egen värld och tittar på film eller lyssnar på musik, andra pratar under hela resan, några sover och andra rör på sig i mittgången. Själv lyssnar jag nästan alltid på Spotify och den första låten denna resa blev Skandal bjotis med Magnus Uggla. Jag lade strax därefter märke till chefstränare Mikkjal Thomassen på plats 3A och Kazper Karlsson på plats 4E. Även Jere Uronen drog en nitlott med mittsäte, då jag såg honom på plats 3E och fick i huvudet upp frasen ”det skulle du tääänkt på liiiiiite tidigare” som vår gamle vän Uggla myntade redan tidigt 1980-tal i kultfilmen G – som i gemenskap.

Kollegorna Ludvig Solvin och Freddy Montan gjorde ett jättejobb nere i Benidorm och de kommer i Marbella vara saknade både jobbmässigt och kollegialt, men denna gång blir sällskapet som sagt Filip Wiklund och Olle Östman och det är fina ersättare som minsann inte går av för hackor. Under flygresan till Benidorm återupptäckte jag bandet The Alarm och denna resa var det dags att återigen åka tillbaka till 1980-talets mitt och lyssna på något bortglömda Big Country. De hade några fina låtar som exempelvis; Look Away, East of Eden, Save Me, In a Big Country, Porrohman, Where the Rose is Sown, The Seer, Fragile Thing och You, Me and the Truth. Minns med välbehag att jag sommaren 1987 såg Big Country med sångaren Stuart Adamson & Co som förband till magnifike David Bowie i en handfull av hans konserter under Glass Spider-turnén, där jag hade nöjet att på plats se samtliga 27 konserterna under Europa-turnén, men det är en story för memoarerna. En av låtarna i den extremt fasta låtlistan under turnén var Time Will Crawl från det då nyutgivna albumet Never Let Me Down, men där hade den gode Mr Bowie helt fel, då tiden verkligen rusar fram.

Klockan 19:55 slog hjulen ner på Aeropuerto de Málaga-Costa del Sol och efter att planet parkerade i terminal 3 begav sig alla till bagagebanden för att invänta de rekordmånga 79 incheckade väskorna och trunkarna. Håkan Sjöberg och Jompa Palmell prickade av att allt bagage kommit fram och de såg lättade ut vilket oftast är positivt. Och jo, Sotte log. Vi fick på flygplatsen härligt sällskap av den idrottspsykologiska rådgivaren Louise Rodgers Holte som under tisdagsförmiddagen flög från Oslo till Málaga via Köpenhamn. Klockan 20:49 lämnade den abonnerade bussen flygplatsen och vi var nu närmare än någonsin hotellet i Marbella och slutdestinationen. Efter en stund krängde bussen till rejält i mörkret, inte bara en gång, utan två. Någon sade sig ha sett ett vildsvin springa över vägen framför bussen och det var lite obehagligt för några sekunder. Vi anlände till vårt hotell exakt 43 minuter efter att bussen lämnade flygplatsen, och efter en relativt smidig incheckning var det dags för sen svensk middag, men tidig spansk sådan. Fotbollskanalens Andréas Sundberg fanns på plats i hotellobbyn för att byta några ord med sportchef Thomas Berntsen i dessa brinnande transfertider. Han hade även önskemål om ett kortare snack med några spelare, men efter en lång resdag satte jag ner foten och hänvisade till nästa dag.

Det serverades som vanligt i Spanien soppa till förrätt och denna gång var det en kycklingsoppa med ris och några andra ingredienser och den fick betyget 4/5. Efter middagen var det dags att gå upp på hotellrum 354 som nu kommer vara mitt hem de närmaste två veckorna. De medtagna kostymerna och skjortorna hängdes in i garderoben innan jag textade alla reportrar på plats om vilken tid onsdagens första träning är tänkt att gå av stapeln i Marbella. Jag fick förresten smygtitta litegrann på ett preliminärt schema för lägret och det blir (trumvirvel…) hårdkörning, minst sagt. Onsdagen den 29 januari inleds den sista finslipningen inför det som vanligt spännande gruppspelet i Svenska cupen 2024/2025.

Innan jag framåt 01-tiden släckte lampan för några timmars sömn undrade jag hur Gnag mår, och om hon har det bra de knappa 60 milen bort i Benidorm.

”On the road again
I just can’t wait to get on the road again
The life I love is making music with my friends
And I can’t wait to get on the road again

On the road again
Goin’ places that I’ve never been
Seein’ things that I may never see again
And I can’t wait to get on the road again”

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.