AIK vann Svenska cupen för första gången 1949, under cupens nionde år, och följde upp triumfen med att vinna även 1950. Cupsegrar följde 1976 och 1985, men det var i mitten av 1990-talet som Svenska cupen nästan bytte namn till AIK-cupen. Efter den bittra finalförlusten 1991 på Golden goal hemma mot IFK Göteborg (2–3) dröjde det tills 1995 innan AIK återigen var i final och man förlorade igen, denna gång mot Halmstads BK (1–3) på Gamla Ullevi i Göteborg, men finalplatsen var början på en fantastisk cupresa som kommer att bli svår att upprepa för något svenskt lag.

Det kändes ett tag som om AIK var självskrivna finalister varje år som det vankades cupspel och om det berodde på att Gnaget hade en stor andel vinnarskallar (läs bland annat Krister Nordin, Johan Mjällby, Patrick Englund, Tomas Gustafsson, Mattias Asper) i lagen under dessa år som njöt av vinna-eller-försvinna-mentaliteten eller om de andra klubbarna inte brydde sig lika mycket om Svenska cupen som AIK gjorde det vet jag inte. Jag vet dock att jag hela tiden varit nöjd med att AIK prioriterat den inhemska cupen även då den sågs som något som katten släpat in då det är något mycket speciellt med en match där de 90 minuterna och eventuellt förlängning samt straffar betyder avancemang eller att allt helt plötsligt tar slut.

Införandet av det nuvarande spelsättet med gruppspel under våren är något som jag tycker har bidragit till cupens uppsving och det är fantastiskt att redan i februari kunna spela tävlingsmatcher för att korta ner “världens längsta försäsong” som uppladdningen inför Allsvenskan kallats. Den enda negativa sidan av gruppspelet är att de stora överraskningarna nästan helt uteblir nuförtiden då det inte är lätt för ett uppstickarlag att hålla över tre matcher mot bättre motstånd.

Men som AIK:are kanske man ska vara nöjd över att överraskningslagens möjlighet att sticka upp har minskat, för visst hörde jag någon säga Sandvikens IF (2013), IK Brage (2004), Spånga IS (1992), Sandvikens IF (1990), Väsby IK (1989), Vasalunds IF (1986), IFK Trelleborg (1983), Göteborgs FF (1978) och Sandåkerns SK (1977).  Hemska exempel under de 40 senaste åren då David har fällt Goliat och skickat AIK ur cupen med rejäla och chockerande käftsmällar.

AIK var sommaren 1947 otroligt nära att åka ur Svenska cupen då man mötte Ludvika FFI på bortaplan och AIK:s avancemang säkrades inte med mål utan efter en lottdragning på planen efter slutsignalen. Ställningen var oavgjord efter 90 spelade minuter och även efter 2×15 minuters förlängning vilket på denna tid innebar ytterligare 2×15 minuters förlängning. Inget avgörande skedde på Hillängens IP i Dalarna och lotten fick avgöra. Målvakten och nuvarande AIK-legendaren Gustav Sjöberg drog vinstlotten och AIK stod som segrare och är därmed hundraprocentiga i lottavancemang.

Den fantastiska cupresan som inleddes i och med finalplatsen 1995 gav nya finaler både 1996 och 1997 med två vinster som facit efter att ha besegrat Malmö FF med 1–0 i Göteborg efter Pascal Simpsons Golden goal och IF Elfsborg med 2–1 på bortaplan efter mål av Thomas Lagerlöf och Nebojša Novaković. AIK vann SM-guldet 1998, men det året noterades också den enda riktiga plumpen under AIK:s fantastiska cupsvit efter att man åkt ut i kvartsfinalen mot Örgryte IS med 1–2 på Slottsskogsvallen i Göteborg.

1999 var man tillbaka i final och som vinnare efter att ha besegrat IFK Göteborg med sammanlagt 1–0 efter ett dubbelmöte. Nye styrelseledamoten Patrick Englund blev stor matchhjälte efter ett påpassligt mål i hemmamötet på Råsunda där AIK spelade men en man färre efter att Nebojša Novaković visats ut i den 28:e minuten. 2000 var det AIK:s tur att stå på den förlorande sidan efter ett dubbelmöte. 0–2 mot Örgryte IS på Stadion i Stockholm (då Råsundas gräs lades om) gick inte att reparera i returen. Gnaget vann med 1–0 efter mål av Christer Mattiasson, men föll sammanlagt med 1–2.

2001 var det stor, stor dramatik då AIK och IF Elfsborg möttes i cupfinalen på Stadsparksvallen i Jönköping. Efter förlängning och ställningen 1–1 krävdes det hela 24 straffar innan ett avgörande föll och detsamma gjorde AIK, föll… En otroligt snöplig och “onödig” finalförlust som fortfarande retar mig när jag tänker på den. AIK hade ju greppet i straffavgörandet, men lyckades inte knyta åt säcken.

Den 9 november 2002 var om inte sista kvällen med gänget, så åtminstone sista cupfinalen på ett bra tag för Gnaget. AIK mot Djurgårdens IF FF inför 33 727 åskådare på Råsunda Fotbollstadion och kanske den kallaste match som undertecknad varit på. Matchen började med ett sprakande tifo och på den norra läktaren stod det med gigantiska bokstäver: NU JÄÄÄVLAR! Jag minns fortfarande besvikelsen över att matchen gick till förlängning och då främst för att det kändes som om jag skulle frysa ihjäl på västra läktaren. Jag tror att jag var utanför arenan innan Louay Chankos boll i nätet (Golden goal) hade studsat ner i marken.

Det skulle dröja ända till 2009 innan AIK återigen var i en cupfinal, denna gång mot IFK Göteborg endast sex dagar efter att man i en av tidernas upplösningar säkrat SM-guldet mot just Blåvitt på Gamla Ullevi i den sista allsvenska omgången. Hemmapubliken på Råsunda lyfte i cupfinalen fram spelarna till en 2–0-seger och AIK:s första och hittills enda “dubbel” var ett faktum.

***

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och behöver inte nödvändigtvis stämma överens med AIK Fotbolls.