1982 började olyckligt för AIK då förstemålvakten Bernt Ljung skadade korsbandet inför starten av Allsvenskan och han ersattes av tredjemålvakten Anders Wikström, då även Per Lundqvist stod på skadelistan. AIK hade under tränaren Rolf Zetterlunds ledning inlett säsongen 1982 relativt svagt och hade efter fem spelade omgångar endast skrapat ihop tre poäng. Detta efter en seger hemma mot Östers IF i premiären då Jyrki Nieminen nickade in segermålet i den tolfte matchminuten. Den tredje poängen kom hemma mot IFK Norrköping då Ove ”Ryssen” Rübsamen slog in en frispark i den 61:a matchminuten och gav AIK ledningen, men Peking kvitterade nio minuter senare genom Håkan Pettersson.

De andra tre matcherna slutade med förluster där AIK inte lyckades spräcka målnollan någon gång, bland annat ett förödmjukande derby mot Hammarby där AIK föll med 0–3 inför 16 619 åskådare på Nationalarenan. I den sjätte omgången gästandes Råsunda av IF Elfsborg och Gnaget tog en nödvändig seger med 3–2 efter två mål av Thomas Johansson och det tredje av ”Ryssen”. Segern blev den sista på lång tid då de efterföljande åtta matcherna gav sex oavgjorda samt två förluster. AIK låg efter 14 spelade omgångar på elfte och näst sista plats, tre poäng från säker mark. 1982 kvalade de sista fyra lagen mot de två bästa lagen i både Division II Norra och Division II Södra för att hålla sig kvar i Allsvenskan. AIK hade inför omgång 13 lånat in den 34-årige målvakten Göran Hagberg från Alvesta GIF, där han var spelande tränare. Hagberg hade tre år tidigare avslutat (trodde han) sin elitkarriär efter elva säsonger i Östers IF.

Den 15 augusti 1982 begav sig AIK till Idrottsparken i Norrköping och ett viktigt bottenmöte med IFK Norrköping. Peking låg precis under kvalstrecket på 14 poäng, samma som Kalmar FF, Hammarby IF och Örgryte IS på säker mark. AIK saknade skadade forwarden Thomas Johansson, som även tvingats tacka nej till U-landskampen mot Norge fyra dagar tidigare. Däremot fick man tillbaka högerbacken Leif Lindén som missat hela 15 månader p g a skade- och sjukdomsproblem. Norrköping bjöd på sol och matchen blev riktigt dramatisk. Kvällen inleddes med en tyst minut för professorn, idrottsläkaren samt grundaren av Vätternrundan Sten-Otto Liljedahl som avlidit och IFK Norrköpings ordförande Stig Magnusson höll ett minnestal. Hemmalaget inledde matchen bäst och i den 23:e matchminuten lyfte Leif Andersson fram en boll till Eine Fredriksson som fick perfekt träff på halvvolley och skottet ställde helt Göran Hagberg. Tolv minuter senare fick Janne Hellström en genomstickare av mittbacken Thomas Månsson och kom fri med AIK-målvakten. Måltjuven Hellström gjorde inget misstag och 2–0 var ett faktum. Fem minuter innan pausvilan slog Thomas Bergman en hörna som Sven ”Dala” Dahlkvist nickade in bakom hemmalagets reservmålvakt Mats Johansson och AIK var inne i matchen igen. Den andra halvleken var knappt tre minuter gammal då Jyrki Nieminen slog ett inlägg från vänsterkanten som ”Dala” styrde in i mål. 2–2 på resultattavlan och nu var det AIK som hade vind i seglen och förde spelet.

I matchminut 83 avgjordes matchen och det var AIK som rättvist tog hand om de två poängen efter att ”Ryssen” hittat en fristående Björn ”Butta” Johansson, som fick med sig bollen förbi målvakten och rullade in densamma i det övergivna målet. Målet var hans första allsvenska mål och kunde inte ha kommit vid ett bättre tillfälle. Segern gav AIK häng på lagen ovanför kvalstrecket, men när Allsvenskan avslutades den 25 september 1982 var AIK ett av lagen som fick kvala för sin allsvenska existens och det mot Djurgårdens IF som vunnit Division II Norra med Hans Backe som tränare. Det första mötet på Stadion i Stockholm den 10 oktober 1982 slutade 2–1 till AIK efter mål av Branko Markovic och Sanny Åslund. En stark avslutning på matchen med ett nickmål av Anders Grönhagen gav dock Djurgården hopp inför returen.

Returen på Råsunda fotbollstadion gick av stapeln lördagen den 16 oktober 1982 och 14 274 åskådare var på plats för att se den dramatiska matchen i grått höstväder. Jag minns en nervös känsla i magen då jag gick från hemmet på Infanterigatan i Solna till entréerna som ledde upp till den övre östra långsidan. Branko Markovic gjorde 1–0 redan i den tredje matchminuten och det kändes relativt lugnt med en uddamålsledning i paus, men en dryg kvart in i den andra halvleken fälldes inhopparen Mats Aronsson av AIK:s mittback Göran ”Riala” Karlsson och domaren Ulf ”Utta” Eriksson signalerade för en straffspark som backen Vito Knezevic slog in lågt i det vänstra hörnet. Helt plötsligt levde matchen igen, men AIK kopplade greppet igen då Björn ”Butta” Johansson i den 73:e matchminuten språngnickade in 2–1 nedanför Norra stå, efter en elegant passning från Ove ”Ryssen” Rübsamen. AIK-glädjen blev dock inte långvarig då järnkaminen Tommy Berggren kvitterade till 2–2 direkt efter avspark då han nickade in ett inlägg från mittfältaren Lars Stenbäck på högerkanten. Avslutningen på matchen blev oerhört dramatisk då ytterligare ett mål för Djurgården skulle ta dem till Allsvenskan och de satsade allt framåt. I slutsekunderna fick Lars Stenbäck den stora chansen då han sköt i ett centralt bra läge, men bollen gick ett par decimeter utanför den högra stolpen vilket gav AIK-supportrarna möjligheten att börja andas igen.

Året efter var AIK Sveriges bästa lag och vann Allsvenskan, men man blev inte svenska mästare då en dålig match borta mot IFK Göteborg (0–3) i semifinalen förstörde möjligheterna till ett SM-guld. 2–0 blev resultatet i returen på Råsunda där AIK fullkomligt tryckte ned Blåvitt i slutet, men marginalerna var inte på AIK:s sida. För Djurgårdens del skulle det dröja ytterligare tre år innan man säkrade avancemanget till Allsvenskan.