Efter att mobilen varit omöjlig att starta om sedan pausvilan under torsdagens träningsmatch, så blev det lite nervöst inför sänggåendet. Jag satte alarm på iPad och TV’n och bad även Thomas Thudin komma och knacka på dörren om jag inte dök upp i tid till frukosten. Vaknade dock till med ett ryck redan klockan 06:20 och beslöt mig för att redan då kliva in i duschen på rum 1320 på Alanda Marbella Hotel som varit vårt hem sedan måndagen den 29 januari 2024. Packningen hade inletts redan under fredagskvällen, men det sista packades ner innan frukosten och en del av bagaget skickades med i de större trunkarna som fanns i materialrummet på den första våningen. En ledare i Sarpsborg 08 FF hade parkerat sin bil såpass illa i insidan av kurvan så vår bokade buss, som skulle ta oss till flygplatsen, inte kunde svänga in framför entrén till hotellet och blev stillastående i över en kvart innan personalen fick tag på den djupt sovande personen i fråga. Klockan 08:38 lämnade bussen till slut hotellet, vilket trots allt var i god tid för att hinna med flyget.

Assisterande tränaren Kazimierz Sokołowski vill ofta prata med mig, och när jag väl satte mig bredvid honom på bussen så sa han att det var han som ordnat problemen med min mobil så att vi kunde prata. Vi pratade om polsk historia, bland annat om Lech Wałęsa och Solidarność. Jag sa att jag ännu minns TV-bilderna från Aktuellt och Rapport i början av 1980-talet på Lech stående på någon mur vid varvet i Gdańsk, men då inte riktigt förstod vad protesterna gällde. När man är uppväxt i dåtidens svenska skyddade verkstad var det svårt att som ung ta in att allt i världen inte var Uti vår hage, Pippi Långstrump, Päronsplitt, midsommarstång, tidningen Poster och Beppe Wolgers. Han var ödmjukt förvånad när vi exempelvis inte tycker maten smakar tillräckligt, utan måste salta och peppra och sa att i Polen när han växte upp var man glad om det ens fanns mat. Han berättade även att det inte var ovanligt med matbutiker på den tiden där hyllorna var helt tomma, men fulla med arbetande personal som satt i kassorna eller stod vid hyllorna, beredda att stapla upp varor som inte fanns. Vid en fråga på en tisdag om när det fanns ägg så kunde svaret från personalen vara att ”det kommer på fredag”.

Vi hann även prata lite polsk fotboll då han sa att Ekstraklasa startar i helgen igen. Jag har lärt mig namnen på några polska lag av en person de senaste åren, och kunde varje fall namedroppa en handfull av dem. Det ska bli intressant att se hur det går för min tidigare granne Jetmir Haliti i sin nya klubb Jagiellonia Białystok i den polska högstaligan. Kaz har under dessa två träningsläger kommit flygande som en hitsingel med en bullet-markering likt Blåblus 1974 i den gamla Billboard-listan i USA. Jag har haft nöjet att äta middag med den tystlåtne polacken, som har en torr humor som man kan skratta så man gråter åt, och det blir garanterat några tungt röda vinkvällar med honom nu under våren då schemat tillåter.

Thomas Berntsen, Henning Berg, Anton Salétros och Mads Thychosen flög inte med övriga truppen hem utan valde andra destinationer i Europa då truppen åter samlas på Karlberg först efter lunch på tisdag. Efter incheckning och passerandet av säkerhetskontrollen vaknade min mobil helt plötsligt till liv efter tolv timmar, outgrundliga äro teknikens vägar. På väg mot loungen blev kollega Filip Wiklund helt plötsligt vit i ansiktet, då han insåg att han tappat boardingkortet efter säkerhetskontrollen, men återfann det efter fem minuters frånvaro då det upphittats och lämnats till en vakt. Loungen var stor och hade bland mycket annat ett trevligt utbud av chark, skinka och ost. Henning Berg och Kenny Stamatopoulos hade också hittat in i loungen.

På väg mot Gate D72 såg jag någon i vitögat som kom springande mot mig med en vit hund i famnen. Det var den före detta DN-journalisten Anders Lundqvist och den gulliga hunden Milou som ville hälsa. Han var bland annat på plats i Neapel 2012 då AIK inledde gruppspelet i Uefa Europa League 2012/2013. Jag hamnade bredvid den ytterst trevliga sportkontorduon Johan Westin och David Ridderdal på planet. De hade tillsammans med en handfull huvudpartners upplevt två intensiva dygn i Márbella och var inbokade på samma plan hem som AIK-truppen. När jag under flygresan klev långt bak i planet för ett besök på vattenklosetten såg jag att analytikern Lukas Arndt återigen lyckats med konststycket att dra Svarte Petter och tilldelades därmed den så kallade toaköplatsen, det vill säga gångplats på sista raden. På fönsterplatsen på samma rad, som saknade fönster, satt Axel Björnström och beskrev för mig platsen som klaustrofobisk. För undertecknad blev det som vanligt hörlurar, spellistan på Spotify och skrivande av dessa rader på iPaden. Just när dessa ord skrivs ner så bjöd Gene Simmons på textraden ”they call me Dr Love” från en gammal Kiss-favorit som jag i augusti 1976 hörde för första gången i en lägenhet på Fältöversten. Där och då förändrades livet för alltid.

Det är ett privilegium att kunna vara med på dessa träningsläger, men det blir givetvis en hel del jobb vilket det ska vara. Working 9 to 5 som Dolly Parton 1980 sjöng i filmen med samma namn är en ren utopi, det är snarare working 9 to 23 måndag till söndag som gäller. Vi har alla valt dessa yrken runt en storklubb för vi älskar den hårdslående pulsen och intresset från alla, vilket gör att även vardagarna inte känns som en vanlig vardag. Ambitionen inför dessa lägren är alltid hög och det mesta hanns med, men en av de saker som jag var tvungen att ställa in var en inplanerad middag med Malmö FF:s ytterst trevlige kommunikationschef Mattias Larsson då tiden helt enkelt rann iväg, men vi bestämde att vi tar det under den allsvenska säsongen, antingen på Astoria i Stockholm eller på Atmosfär i Malmö. Det var många slitna kroppar och huvuden på planet som nu ser fram emot några välbehövligt lediga dagar innan det om en vecka är dags att inleda tävlingssäsongen 2024.

På rad 10, precis framför mig satt 103-trion (sug på den karamellen) Victor Andersson, Rui Modesto och Ioannis Pittas. Med en dryg timme kvar i luften blev det helt plötsligt rörelse på raden framför dem, då personen vid fönstret skulle gå på toaletten och damen på mittsätet tog det minst sagt okonventionella sättet att vänd bakåt i kabinen klättra upp på ryggstödet, vilket ledde till att hon helt plötsligt med sitt ansikte befann sig en decimeter från Ruis minst sagt förvånande ansikte. När hon var nere igen så knackade jag på portugisens axel och skrattade när han vände sig om. Ett par minuter senare upprepades proceduren vilket ledde till att många på rad 10 och 11 hade svårt att hålla sig för skratt. Efter att allt lugnat ner sig sa jag till mål-Pittas att nästa gång han hittar nätet så önskar jag den stolsklättringen som ny målgest, vilket fick honom att le med hela ansiktet.

Kvart över tre tog piloten till orda och sa att vi endast hade en halvtimme kvar till Arlanda och att det var fem minusgrader i Stockholm, vilket fick några resenärer att ”jubla”. Exakt klockan 15:42 landade planet på ett vintrigt Arlanda och vi var tillbaka i Sverige efter knappt två veckor on the road. Efter väntan på bagage och resa till Karlberg skildes spelare och ledare åt och träningsläger två var helt över.

Tack till alla er som via dessa texter följt med lite bakom kulisserna på lägren i Portugal och i Marbella. Jag uppskattar de uppmuntrande omdömen och de glada tillrop som lämnats i kommentarsfältet. Det kanske blir en comeback med denna textform från några bortamatcher senare under året, eller så blir det så att den-som-väntar-på-något-gott får vänta till nästa års träningsläger. Den som lever får se, så är det alltid. Over and out.