Väckarklockan var satt på 07:10 i rum 354 under den sista dagen på träningslägret, men jag vaknade upp redan vid halvsjutiden och bestämde mig för att gå upp. Det var ännu kolsvart utanför hotellrummets fönster och temperaturen visade på hela elva grader. Håkan Sjöberg och Jompa Palmell hade under måndagskvällens timmar kämpat med att fylla alla stora svarta trunkar som är nödvändiga att ha med. Material, bollar, kläder, skor, tejp och allt annat mellan himmel och jord som är en självklarhet på ett träningsläger packades ner på bästa sätt och vägdes så att trunkarna inte överskred den tillåtna vikten 23 kilo och därmed åka på en överviktsavgift.

Avresan med buss från Meliá Villaitana till Aeropuerto de Alicante-Elche Miguel Hernández var satt till klockan 09:45 och innan dess stod frukost på programmet. Jag gick ner till restaurang Mosaico strax innan klockan åtta med en liten klump i magen som växte sig lite, lite större för varje steg som jag tog. Jag var medveten om att det var dags att ta avsked av Gnag och att det med allra största sannolikhet var sista gången som jag skulle se henne. Jag är oerhört soft när det gäller djur och hon har varit en stor ljusglimt för mig och några andra i truppen under detta träningsläger. Gnag satt som vanligt utanför entrén och väntade på sitt vanliga stilfulla sätt och jag klappade om henne. Thomas Thudin, Jompa Palmell, Nils Heingård och Louise Rodgers Holte var på plats inne i restaurangen före mig. Fernando Holmqvist-Amu kom strax därefter och gjorde omgående i ordning lite skinkfrukost till Gnag som hon fick serverad på uteplatsen.

Stanley Wilson var för andra dagen i rad först av spelarna ner till frukost och han följdes lite senare av Oscar Uddenäs. Tredjeplatsen delades av Sotirios Papagiannopoulos och Kristoffer Nordfeldt. När jag ätit upp de stekta äggen med tillhörande skinka kom en trevlig servitris och på bruten engelska frågade ”are you finish, sir?” innan hon tog tallriken och jag kunde denna gång inte hålla mig utan svarade ”no, I’m Swedish”. Det tog två sekunder sedan skrattade hon hjärtligt. Det var sedan dags för mig att ta farväl till Gnag. Hon satt borta vid sitt gömställe då jag kom ut från restaurangen och sprang direkt fram till mig för att gnida sig mot mina ben. Jag kände ett stort vemod och tackade henne för två fina veckor och klappade henne lite extra. Det var med tårar i ögonen som jag gick iväg, vände mig bort och tittade på henne en sista gång innan jag svängde runt hörnet på restaurangen för att ta mig upp till hotellrummet och packa ner det sista. Jag kommer aldrig glömma dig, Gnag.

AIK-truppen samlades sedan utanför receptionen och vi tackade arrangörerna för ett i det närmaste perfekt träningsläger innan det var dags att kliva på bussen. Klockan 09:47 rullade vi iväg från Meliá Villaitana och undertecknad har en förhoppning på att fler träningsläger placeras just här. När bussen klockan 10:26 anlände till Aeropuerto de Alicante-Elche Miguel Hernández stod Jompa Palmell utanför terminalen och guidade oss alla till rätt plats för incheckning på Norwegian 4202 till Stockholm. Incheckningen sköttes av en spanjor som kunde lite svenska och han pratade sig varm om de svenska kvinnorna då han såg vår slutdestination. Det gick fort att få boardingkortet till plats 27F och det var därefter dags att stega bort till säkerhetskontrollen som även den passerades smidigt. Med drygt två timmar till avresan klockan 12:45 fanns en viss tid att slå ihjäl och spelarna spreds för vinden, vissa satte sig och fikade medan andra spelade kort, besökte butiker eller ringde hem till nära och kära för att meddela att vi snart är hemma igen. Undertecknad begav sig efter taxfree till en lounge och fick där möjlighet till några smörgåsar (ost, tonfisk samt ost och skinka), vatten och ett glas liv. Jag älskar lugnet i flygplatslounger och väljer alltid att tillbringa tid där. Med cirka 40 minuter kvar till avfärd inleddes boardingen vid gate C41 och alla kom med planet. Eller rättare sagt, alla utom två personer som tog andra flighter. Louise Rodgers Holte flög till Oslos flygplats Gardermoen och Filip Benković åkte hem till Zagreb via Amsterdam för att ordna med allt inför den permanenta flytten till Sverige.

Norwegian 4202 var helt fullsatt och lyfte från Alicante klockan 12:48 och den svenske piloten meddelade att flygtiden var positiva tre timmar och 45 minuter. Jag hade förmånen att hamna på samma rad som Freddy Montan och Jompa Palmell som dock verkade lyssna mer på John Blund än att lyssna på mig eller musik. Spotify fanns som vanligt i mina AirPods och resan inleddes med två Whitesnake-låtar i form av Give Me All Your Love och Is This Love innan tredjelåten som var I Ran med D.A. Wallach. Tyvärr fungerade inte wifi på denna flygning så det blev därför inte lika mycket arbete som förväntat. AIK-truppen hade placerats i mitten av planet och jag såg bland annat Jere Uronen på rad 25 och Benjamin Tiedemann Hansen på rad 23. Med dryga timmen kvar till Arlanda kom Sotirios Papagiannopoulos förbi rad 27 och bjöd på sitt leende och ja, ni som följt dessa 14 texterna om allt mellan himmel och jord under träningslägret vet vad jag menar… Strax därefter kom Lost in Music med Sister Sledge i spellistan. Jag började nästan dansa sittande och för några minuter befann jag mig mentalt under strålkastarljuset med John Travolta, Mick Jagger, Cher och Andy Warhol på mytomspunna Studio 54 på 254 West 54th Street i New York City istället för på Norwegians rad 27 och kände mig caught in a trap.

Sista låten innan vi klockan 16:26 tog mark på Arlanda flygplats var Sensuella Isabella med Tomas Ledin. Det tog en oerhört lång tid att tömma planet borta vid gate C35 i terminal 5 och det var med en skräckblandad förtjusning som jag efter landningen begav mig till bagagebanden för väntan på bagaget, då jag ännu minns när vi sommaren 2024 mötte AC Sparta Prag i Tjeckien och det dröjde 70 minuter innan bagaget anlände på Arlanda. Som jämförelse tog hela flygresan från Prag 86 minuter. Denna gång tog det dock endast 45 minuter för det vanliga bagaget. Tålamod och en längtan efter motion med en massa bagage i händerna är utmärkta egenskaper att ha på Sveriges största flygplats… Fystränare Elisabet Vang kanske räknar med den nära på två kilometer långa promenaden för att nå bussen i träningsschemat. Stockholm bjöd på regn och två plusgrader och det kändes faktiskt inte alls så illa.

Klockan 18:16 klev jag in i hemmet och katterna kände med viss tvekan fortfarande igen mig. Borta bra, men hemma bäst. Under några dagar är det nu tillbaka till vardagen med träningar på Skytteholms IP och ännu en träningsmatch på lördag då IF Brommapojkarna står för motståndet på Grimsta IP. Men först är det total utloggning och syrgas på onsdag för att komma i form igen inför Marbella efter 17 intensiva dygn i rad under starten av försäsongen 2025.

Tack till alla som läst dessa krönikor och ett extra tack till er som kommit med trevliga kommentarer. Vi får se om krönikorna gör comeback i Marbella.

”Du kom till mig. Våren var som vackrast när du kom till mig
Och om jag vetat det jag vet nu när du fanns hos mig. Nu är det försent
Förälskade satt vi på balkongen och berusade
Vi delade en flaska till och älskade varandra till sömns

Men det händer att jag går förbi huset som du bodde i
Det händer att jag ser dig då och då
Vi trodde att vi fattade. Vi blundade och skrattade
Vi tog allting vi kunde få. Jag undrar vad vi tänkte på

Den morgonen. Jag minns dig där i fönstret sista morgonen
Det hände nå’t på natten och på morgonen var allting förbi”

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.