Krönika: Förlustens sötma
Jag minns en gång i ett tidigare skede av livet att jag såg på ett sportinslag, ett nyhetsreferat från Östers hemmamatch i Europa-kval mot ett för mig relativt okänt norskt lag. Detta lag bortavann på Värendsvallen med 3-1, och jag kommer ihåg att jag tyckte detta var till lika delar uppseendeväckande, och pinsamt av smålänningarna.
Laget som segrade hette förstås Rosenborg, och detta var som sagt i en annan tid, ett annat liv, då dessa saknade renommé, medan Öster tillhörde det svenska toppskiktet. En hel del vatten har flutit under broarna sedan dess. När AIK nu i veckan sprang ut på Råsunda mot samma motstånd, var det inte helt oväntat som underdogs. Vilket man hade varit även om den inhemska maktpositionen från i höstas hade bibehållits.
Drygt 16 000 hittade till festen, och sången imponerade. Siffran kan sägas vara godkänd, varken mer eller mindre, med perspektivet att det är mitt i semestern och att kvalformen gör att en match som denna uppstår med kort varsel. Vilket rimligen gör den vansklig att marknadsföra med fullt utslag. Samtidigt kan man tycka att motståndets nutida lyskraft, och att det står rejäla Europameriter på spel, borde kunna locka än fler.
Inte minst då en kvartett landslagsmeriterade svenskar syns i bortalagets startelva – varav vår egen guldhjälte Daniel Örlund i målet torde vara största dragplåstret. Att Sveriges nytillträdde förbundskapten just är sprungen från uppdrag i Rosenborg (något som ju skapade halvlama skandalrubriker i rötmånadens nyhetstorka) kunde också förväntas väcka intresse.
Undertecknad krönikör saknar dock rätt att beklaga sig vidare om publiktillströmningen, då förutbestämda semesterplaner krockade och skolket blev ett faktum. Ifrån R:s dalastuga kunde dock matchen ses via dator, som reläade ut streamingen till en vanlig tv-skärm. Numera är en sådan lösning fullt godkänd i kvalitativ mening. Och det jag och R fick se inledningsvis väckte helt klart förhoppningar.
Fotboll är en lek som i mångt och mycket går ut på att skapa förutsättningar för att ha kontroll över slumpen. Men densamma har likväl en definitiv betydelse. Minuten före Rosenborgs matchavgörande mål, hade AIK och Helgi Daníelsson ett av matchens bättre lägen. Hur annorlunda hade inte det hela tett sig om denna chans givit oss en hemmaledning istället!
Målet kändes snöpligt. Daniel Tjernström fick utstå viss kritik för sin ”hockeybacks-uppoffring” som deras målskytt parerade med en barnsligt enkel kroppsfint före vänsterskottet. Ändå tycker jag Per Karlssons passivitet vid det tillslaget kanske var mer graverande än Tjernas glidtur. Ivan Turina – liksom tidigare mycket säker i övrigt – kunde inget göra. Walid Atta, med den enorma form han uppvisat, hade behövts vid det tillfället – men saknades oväntat lite i övrigt. Och tänk om vikarierande Niklas Backmans frisparksstramare hade fått gå opåverkad rakt mot Rosenborgsmålet!
Men norrmännens seger var förstås på intet sätt orättvis. AIK mötte ett lag som var mer samspelt, och en klubb med en djupare rotad framgångskultur – inte minst vad gäller internationella utmaningar! I det perspektivet stod Gnaget upp riktigt bra. Man såg(lät?) motståndet föra spelet, men vaskade totalt sett fram ett ungefär jämbördigt antal goda chanser. Första halvlek var vitalare än andra, vilket delvis kan förklaras av tröndernas tilltagande kontrollspel.
AIK är inne i ett rejält intensivt matchande, och det tycks skapa blandad kompott. Spelet sitter typ varannan match vad gäller intensitet och kreativitet. Med tanke på turbulensen tidigare i år är väl det ganska förståeligt. Mot Rosenborg hade man nu fem man i startelvan som inte varit i klubben ens en månad (ok, Robert Åhman Persson må ha tidigare erfarenhet), förvisso också fem som har minst tre svartgula säsonger i bagaget. Backman utgjorde mellantingets undantag.
Defensiven har Alex Miller fått bra koll på, och Dulee Johnson tycks trivas med nya direktiv längre fram i banan. Men det ständigt närvarande sorgebarnet kring målproduktion fortsätter att gäcka oss. Goran Ljubojevic gjorde ändå en habil insats som targetplayer och uppluckrare. Men största glädjetecknet signerades av truppens senast tillkomna: Mohamed Bangura doftar sensation i höst, och kan gott vara skillnaden mellan allsvensk överlevnad eller död.
Att förlora en sådan här stor kvalmatch inför hemmapublik är naturligtvis aldrig bra, men kan ur vissa aspekter vara lättare att bära än annars. Spelet ingav vissa förhoppningar, därav textens rubrik, och det finns i egentlig mening inga poäng som har tappats. Chansen att gå vidare finns fortfarande, och det hela är ju i själva verket bara som ett underläge i halvtid. Seger på Lerkendal, och AIK är vidare, eller åtminstone i förlängning. En mycket, mycket tuff uppgift, men det vore inte årtusendets skräll!
Samtidigt måste man konstatera att oddset för avancemang nu naturligtvis är avgjort försämrade jämfört med innan avsparken på Råsunda. Ur det perspektivet känns det förunderligt att mediala kommentarer efter matchen lade tonvikten på de möjligheter AIK alltjämt innehar, medan man före densamma mest belyste hur omöjligt uppdraget var! Nog om det – den svartgula chansen (som förvisso kommer kunna ses som mörkblå, i det nya tredjestället) lär till stor del bestå i en tänkbar underskattning.
Och att man har slumpen rejält på sin sida.
Text: Stefan Livstedt
***
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.